de e lustigt faktiskt, livet.

om man tänker efter.

 

man får en dålig start, tror att de ordnar sig bara man blir några år äldre, skit händer på vägen dit och man tänker att de måste ju bli lite åska och regn innan solen kommer "åååh jag längtar efter solen :DDDDDD" ....
åren går och man bara tänker att de blir bättre, de blir bättre, de blir ju faktiskt bättre, men äsch de blir ju bättre snart, snart så är jag där... men sakerna fortsätter att inträffa, ibland värre än de förra.

man börjar ge upp, blir kallad svag - tar åt sig - faller längre ner - tar fram hoppet - de blir ju bättre - eller?

sätter de där på repeat och kan förklara livet gaaaaanska bra.

kalla mig patetisk, kalla mig svag, kalla mig emo, kalla mig till och med omogen. för de spelar ingen roll längre, överhuvetaget.

dom som går egenom svarta dalar och smutsar ner sig på vägen utan att klaga - önska jag hade kunnat fortsätta på er väg men jag känner för att klaga nu, så jävla fucking trött på't.

give-me-a-fucking-break!!!

jag lägger mig ner och drar en applåd för er alla underbara där ute men jag platsade inte in i ert gäng